Mina minnen under 30 år i Malmköping
Det är nu 30 år sedan jag kom i kontakt med museispårvägen, och då på den första konduktörsutbildningen. På den tiden bodde jag i Mariestad och hade året dessförinnan gått med i Spårvägssällskapet. Mina första minnen från Malmköping är glasklara. Det var många annorlunda människor och en annorlunda miljö som jag kom i kontakt med. Denna miljö måste har fascinerat mig mycket för jag har varit museispårvägen trogen sen dess, nu i 30 år. Denna första utbildning ägde rum på grässlänten ner mot banan, vi hade då ännu inte kommit in i stationshuset. På bangården stod alla våra vagnar uppställda, ofta övertäckta med presenningar. I dessa vagnar ägde övningarna rum, som t.ex i hur man uppträder mot passagerare. Som föreläsningssal användes limpsläpet från Göteborg. Överliggningsrummet bestod i en uppställd resgodsvagn. Jag vart i alla fall godkänd som konduktör. Men det var inte alls säkert att det var någon trafik den helgen man kom ner till Malmköping. Hade det varit det minsta lilla åskväder så hade dioderna i likriktarstationen gått sönder varpå hela banan var strömlöst. Sedermera investerades i åskskydd varpå detta problemet var borta. Efter tre år som spårvagnskonduktör vart jag så förarutbildad. Den första vagn jag körde själv var vagn. 335. Det var det sista året den gick i trafik innan dess storrevision.
Uppstart
En helg i mitten av april varje år var det iordningställande av anläggningen. Dessutom var det oftast praktisk utbildning av ny konduktörsperonal. Det var mycket som skulle göras, städning av lokaler och vagnar, uppsättning av hållplatskyltar, uppackning i Boden samt allmänt iordningställande. Jag minns speciellt ett år då jag och tre kollegor hade fått till uppgift att tvätta spårvagnar. Samtidigt med detta gick övningståg där man övade sig att koppla vagnar, dödförare mm. Hela vårat gäng satte igång med vagnstvätten. Efter ett tag upptäckte vi att två man var borta. Dagen gick och vi kunde inte förstå var de andra var någonstans. Inte förrän övningståget kom hem igen och vi såg passagerarna i släpet. Det var den hjälpen det. Dessa uppstarts träffar var annars väldigt trevliga, det var ofta första gången inför säsongen med stora förväntningar.
En trafikdag
En trafikhelg i Malmköping börjar flera veckor innan med anmälan och planering av samåkning till Malmköping. Så på lördag morgon samåkte vi till Malmköping via B. Dvs. alla stannade på vägen till Malmköping i en korvkiosk i Björnlunda för morgonfika. Därefter bar det av till musiespårvägen för inställelse senast kl. 9,30. Ordergivning och utdelning av tjänster var första punkt på trafikdagen. Med tjänst innebar att man visste exakt vad man skulle göra varje minut fram till kl. 18,30. De flesta trafikdagarna började med att man skulle ner till vagnhallen Trumslagarskogen för att hämta vagnar. Detta var på den tiden innan Vagnorama fanns och innan NCC gjort om spårområdet framför TSH. Dvs rangeringen måste ske med stor precision för att hålla alla vagnar på spåren och få plats med vagnarna i hallen. Men med rätta personer på lokomotor och som växlare gick detta för det mesta bra. Men visst hände det urspårningar och visst sades mindre lämpliga ord. Under dagen var det sedan att ta hand om resenärer, köra spårvagn, klippa biljetter och sälja i boden. Hade man tur så kunde man få en lunchrast under dagen, men det var inte alla förunnad. När trafikdagen var slut var det nästan alltid något som skulle fixas innan det är dags för den gemensamma middagen. Efter som oftas en god måltid tillbringades kvällen normalt i braxrummet där dagens sanningar och osanningar utväxlas. Söndagen trafiktjänst är gårdagen lik med skillnaden att rangeringen i TSH är efter trafiken då alla vagnar skall in igen. Då är det dessutom bråttom då alla vill komma hem så fort som möjligt.
TL
Att vara trafikledare i Malmköping har också sina poäng. En söndagsmorgon satt jag i våran nya trafikledarkiosk och höll på att planera dagens trafik. Samtidigt pågick vagnuttagning. Bl.a. skulle HSS 21 ur verkstaden. Så skedde också, vagnen rullade ur verkstaden, stannade utanför porten och stryckjärnet krokades av. Sedan fortsatte vagnen ut, men plötsligt kom även MSS 34 också ut ur verkstaden, vagnarna var ihopkopplade. Så var det inte bestämt och jag var ganska övertygad om att föraren inte visste om det heller. Jag lutade mig mot nödströmställaren för strömmatningen om något ytterligare skulle hända. Vagnen, förlåt vagnarna, fortsatte ut till spår 2 och stannade framför växel 129. Där upptäckte föraren att allt inte stod rätt till, en livlig diskussion uppstod mellan konduktör och förare. Till slut kom den stackars konduktören upp till mig och frågade vad de skulle göra. Kör in MSS 34 omgående blev svaret.
Arvfurstens palats
Ett av det som talade mot Malmköping var övernattnings möjligheterna. Att sova på ett logement där hälften av de sovande snarkade var inget för mig. Dessutom finns de som snarkar ganska rejält, en skogsprocessor i verksamhet är tyst i jämförelse med vissa av våra medlemmar. Men man var nästan tvungen att övernatta i Malmköping. Därför gick fem medlemmar samman och hyrde en liten lägenhet uppe på byn. Adressen var Gustaf Adolfs Torg varför vår egen adress blev arvfurstens palats. Denna lägenhet hade vi kvar nästan fram tills att vi kunde hyra egna rum i Spårmansro.
Vardagsvecka 30
Personalläget har alltid varit ett problem. Dock har det gått inflation i ordet personalbrist. På 70-talet var det personalbrist om vi var färre än 10 personer, idag är det personalbrist när det är färre än 2. För att råda bort på personalbristen under vardagsveckorna infördes i mitten på 70-talet veckoansvariga, vilka hade som uppgift att se till att det fanns personal under veckan. Jag fick då ansvaret för vecka 30. Det gällde att se till att det blev ett gäng som trivdes ihop och man hade lite olika arrangemang på den lilla fritid som fanns. Vi blev snabbt ett gäng som sedan dess finns varje år, vecka 30, i Malmköping
Ett sådant arrangemang var utbytet med ÖSlJ, dvs, dom kom till oss en dag och vi besökte dom en dag. Det gällde då att försöka överträffa varandra i påhitt. Jag minns speciell ett år då vi verkligen var i högform. När Ösljarna kom på avtalad tid så möttes dom av ett stängd museispårväg. Plötsligt hör de ett stort gräl och ut kom en ensam spårvägare som beklagar det inträffade men bjöd i alla fall ner våra gäster till en spårvägstur. Resan gick så ner till Östersjön där vagnen gick sönder och passagerarna fick stiga av. När de stod och väntade kom plötsligt Pågatåget Nils-Bertil, bestående av HRRJ 2 och en flakvagn full med tjattrande skåningar. Detta tåg stannade givetvis inte i Östersjön. Men några minuter senare kom en ny vagn som tog gästerna till Hosjö. Där övergavs de igen med anmodan att gå ut till riksväg 55 för att ta någon buss. Plötsligt kom SL 4545, våran dubbeldäckarbuss, som körde gästerna till Malmköpings busstation. Där väntade jag med en inlånad Linjebuss från Kristianstad som körde Ösljarna direkt in i Vagnorama där ett middagsbord stod uppdukat. Snacka om omskakade Ösljare men alla tyckte det var mycket trevligt. Vi fick några dagar senare igen det. Då blev vi vittne till att en stins tuppade av i Marielund och vi fick reda ut trafiken på ÖSlJ. Tyvärr har detta utbyte med ÖSlJ upphört.
Ett annat arrangemang var att besöka Malmköpings värdshus. Varje onsdag gick vi mangrant till Baltzar, så hette den legendariske krögaren på Malmköpings Värdshus, för att äta
SOSUVS och till detta en Löjten och två Heinikken. Exakt så här skall det vara och inget annat. Nu undrar säkert många vad SOSUVS är för något kryptiskt Malmköpings skämt. Men så är det inte utan det betyder Smör Ost och Sill Utan Vidare Spisning. Dvs. vi åt ett stort sillbord. Detta sillbord var magnifikt och det var med stor sorg vi tvingades konstatera att det inte längre fanns att tillgå när Värdshuset bytte ägare. Men skam den som ger sig. Med hjälp av våra äkta hälfter ordnades snabbt ett sillbord i spårvagn, så nu åker vi onsdag i vecka 30 ut med spårvagn och äter SOSUVS. Förra sommaren kom några campinggäster på torsdagen och undrade om man kunde boka in sig i den trevliga kvällsspårvagnen, men det är bara för personalgänget vecka 30. Kom inte och säg att det är tråkigt i Malmköping.
Marknadsföring
En viktigt uppgift är att få passagerare att komma till denna fina turistattraktion som Museispårvägen är. Att informera, skapa förnyelse och skapa arrangemang är viktiga för att få passagerare att komma till oss i Malmköping. Vi hade i början en tro att vi var så unika att detta skulle locka stora skaror passagerare. Vi insåg dock snart att vi var en turistattraktion som vilket annan som helst och det var viktigt att bearbeta olika kundgrupper. Vi gjorde under 70-talet stora insatser med speciellt riktad gruppresereklam till bussbolag, skolor och föreningar. Det gav också bra resultat, men detta upphörde dock tyvärr senare i någon spariver. Ett sätt är också att profilera museispårvägen är att visa på dess unikitet. Museispårvägen är det enda stället i Sverige där det finns samlingar från 12 av våra 13 Svenska spårvägsstäder. Därmed skapades slogan Hela Sveriges spårväg.Detta att arrangera olika former av aktivitetsdagar har därför varit viktigt och något som Museispårvägen Malmköping alltid varit bra på. Jag tänker då på Gammaldags marknad, Medlemmarnas dag, Spårvägen 100 år, olika stadsjubileer som Helsingborg, Karlskrona, Norrköping och Uppsala. Själv har jag haft huvudansvaret för att arrangera tre Extravaganzor, Museispårvägen 25 år och Högertrafiken 25 år.
Extravaganza
Extravaganza var något väldigt speciellt med många trevliga minnen. Själva arrangemanget hittades på av Tekniska museet som stod för arrangemanget under tre år. Därefter tog Museispårvägen över huvudansvaret i samarbete med SJK och ÖSlJ. Extravaganza var en sekelskiftes resa med ångtåg från Stockholm till Stålboga, veteranbuss till Malmköping och spårvagn i Malmköping. Därefter med veteranbuss till Läggesta och tåg till Mariefred och ångbåt tillbaka till Stockholm. Ungefär 650 personer reste med arrangemanget, hälften denna väg och hälften omvänt. Detta var ett stort arrangemang som krävde omsorgsfull planering för att klara tidtabeller framför allt på tåg och ångbåt. Det krävdes också ett omsorgsfull marknadsföring för att få alla biljetter sålda. En sådan här trafikdag hade bara SSS ett 60 tal medlemmar i tjänst, 12 bussar i trafik, spårvagnstrafik var 5:e minut samt huvudtrafikledningen för hela arrangemanget. Detta var innan mobiltelefonernas tid så det mesta av radiosambandet sköttes via PR-bandet, en radioamatörklubb satt ute i skogen som länk mellan Malmköping och Mariefred. Veckan innan extravaganzan 1980 spårade ett snälltåg ur p.g.a. tappad hjulring. Detta resulterade i att alla tåg skulle kontrolleras extra noga före start från Hagalund. Dagen innan extravaganzan skulle gå av stapeln vaknade jag av att jag inte kunde resa mig upp. Det var inte ryggen och det var inte västen. Sjukstugan i Flen frågade mig om jag visste vad stress var och meddelade att sängliggande i tre dagar var enda lösningen. Jag konstaterade att detta var omöjligt och efter en viss övertalning fick jag några tabletter och stränga direktiv om att ta det lugnt. Extravaganza morgonen åkte jag som planerat till Stockholm för trafikledning. Ångbåten avgick som planerat 9,00, men var fanns ångtåget. Jo i Hagalund på hjulkontroll. En timma och 30 minuter senare avgick ångtåget. Problemet var att ena resealternativet var i tid och det andra 1 och 1/2 timme försenat. Här gällde snabbt att informera kringelgummorna i Södertälje, dirigera om bussar så att mötena mellan de olika resealternativen fick ske i Malmköping i stället för Läggesta, senarelägga tåg- och båtavgångar i Mariefred mm. Allt gick dock bra tack vare en flexibel organisation och utan någon ytterligare försening. Jag kunde också några dagar senare hålla löftet till läkaren.
En liten episod för sin tid vill jag berätta. Vi hade under denna tid inga större problem att få personal vid olika arrangemang. Tvärtom var det så att många inte fick några jobb. Dessutom var det så att en del av trafikpersonalen hävdade att de roliga tjänsterna ofta togs av heltidarna. Därför beslöts inför extravaganzan att alla tjänster skulle tillsättas i den ordning anmälan kom in. Detta gjorde att vi skulle slippa att sitta med personalfrågor de sista veckorna och det skulle bli mera rättvist. Så blev det också. Men det fick också andra konsekvenser. Vår trafikchef tillsattes som TM spårvagn. Två månader innan meddelade TM att han skulle resa på bröllop och kunde således inte deltaga. Vi planerad således om enligt turordningsplan och satte in en ny TM. Fyra veckor före genomförandet meddelade trafikchefen att bröllopet var inställd och att han ville ha tillbaka TM tjänsten. Men det gick inte, den enda tjänst vi hade ledig var bussvakt på Heden. Inga glada miner här inte men så här var det. Två veckor före meddelade TM att han var tvungen att resa till Österrike på tjänsteresa och kunde inte deltaga. TL och jag såg givetvis lösningen men vi beslöt att inte säga något den närmaste veckan. Vi insåg dock att TM måste ha tid att planera sin roll men vi trodde inte det var något problem i detta fall. Varje torsdag hade vi planeringsmöte i våran klubblokal på Riddargatan, så på mötet veckan innan meddelade jag att vi fått problem och frågade lite försynt om trafikchefen hade något emot att ta TM spårvagnstjänsten. Det hade han inte och jag har aldrig någonsin sett en så lycklig trafikchef.
I fikarummet på mitt arbete gjorde jag en dag reklam för att resa på Extravaganza. Och jag lyckades då övertyga en kollega att ta med sig sin familj på resan. Det var första gången han besökte Malmköping, men det blev inte sista. Nu har han varit ordförande i SSS i över 12 år. Så kan man värva aktiva medlemmar till SSS.
Högertrafiken 25 år
Ett annat arrangemang som var roligt var Högertrafikdagen 25 år. Även om vädret och publiktillströmningen inte var den bästa så var arrangemanget uppskattat av de deltagande. Vi stängde av Landsvägsgatan för allmän trafik och körde vänstertrafik, med veteranbilar och bussar. Klockan två på dagen gick det stort larm till räddningstjänsten i Malmköping. En spårvagn och bil hade kolliderat. Nu var detta en demonstration av räddningsinsatser i samarbete med räddningstjänsten i Flen. Själv fick jag agera speaker sufflerad av räddningschefen. Klockan 16,55 stannade all trafik på vänstertrafikgatan för att kl. 17,00 rulla över till högersida av vägen. Allt medan inspelade band, från högertrafikomläggningen spelades upp i högtalare.
Att kunna stänga av en hel gata och köra vänstertrafik liksom att arrangera en trafikolycka mellan spårvagn och bil var något utöver det vanliga. Dagen avslutades med dans i Vagnorama. Att arrangera dans var dock ingen hit vilket jag tycker var tråkigt då vi behöver lite arrangemang inte bara för män.
Museispårvägen 25 år
För 5 år sedan firades Museispårvägens 25-års jubileum i Malmköping. Museispårvägen uppvaktades av gäster från när och fjärran. Under dagen invigdes den nya mötesplatsen i Upplandskubben. Mitt på dagen var jubileumsfestligheter med spårvägskavalkad och många vackra tal av och om oss. Kvällen avslutades med korvgrillning i Östersjön och jubileumsfyrverkeri.
Kungens eriksgata i Malmköping
En stor dag i museispårvägens historia var den 30 september 1980, då Konung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia var på eriksgata genom Sörmland. Från början skulle eriksgatan ägt rum den 17 maj men p.g.a. strejk flyttades den fram till september. Planeringen inför denna dag var minutiös från Södermanlands landsting, från Polisen, från Säpo och givetvis från föreningen. Allt planerades i minsta detalj minut för minut. Besöket på Museispårvägen skulle ta exakt 18 minuter. All personal som skulle träffa kungaparet säkerhetskontrollerades, område genomsöktes av polisen med hundar. Kl. 17,05 steg kungaparet på tvåvåningsbussen på Heden och reste på övervåningen ner till spårvägen. När kungen steg av bussen signalerade alla spårvagnarna. Därefter hälsade landshövdingen kungen välkommen i en av Sven Jerrings mikrofon från Stockholmsutställningen. Kungen tackade och uppmanades sedan att tillsammans med drottningen skriva sina namn på en minnessten. Under tiden körs US 10, dagen till ära smyckad med flaggor, fram till plattformen. Framför US10 står SS 413 med släp 182 som presståg. Jag har aldrig sett så många pressfotografer på en spårvagnsplattform, som på bakre plattformen på 182. Därefter går kungaparet, landshövdingen med fru, länspolismästaren och ett utvald antal medlemmar ner till US10. Kungen fick därefter en kort körlektion i att köra spårvagn. Därefter åkte SS 143 och kungen började köra spårvagnen. Han tyckte dock att pressvagnen kunde köra lite före innan vi åkte. När vi kom fram till gaturälen i Upplandskubben vart jag mycket orolig, vagn 182:s främre hjul hade ingen kontakt med rälen p.g.a. av att alla fanns på bakre plattformen. Det gick dock bra och färden gick ner mot Hosjö. Även arga tanten stod i sitt fönster och vinkade. Vi frågade drottningen om hon ville prova att köra spårvagn men hon tyckte att detta var ett carl göra. Färden fortsatte nästan förbi Hosjö till en för dagen speciell plattform vid spårslutet. Där stod limosinerna och väntade. Vi höll tidtabellen nästan exakt, ingen urspårning om än nära och alla var mycket belåtna. Det var mycket bilder som kom ut i pressen efter besöket. Än idag kan man hitta i nyutkomna kungaböcker bilder från Museispårvägen. Dagen avslutades med gemensam måltid och efter snack.
Som representant för arrangerande företag var jag inbjuden till middag på Solbacka. Södermanlands läns landsting bjöd på middag. Detta var nog första och sista gången i mitt liv jag var på kungamiddag.
Busstrafik
En viktig del vid Museispårvägen är bussverksamheten. Nu för tiden är det mest verksamhet i Uppsala och kring ULJ. Men vi har också uthyrning av bussar. Vi har under åren deltagit i bussaktiviterer tillsammans med de lokala trafikbolag i många städer som Stockholm, Strängnäs, Eskilstuna, Katrineholm, Nyköping, Motala, Örebro och Surahammar. Något väldigt speciellt var utfärderna med MBO 50. Denna underbara lilla bensinbuss.
Ett sådant arrangemang var den 12 juli 1977 när vi var med och firade Surrahammars Trafik AB:s jubileum. Vi hade rundturer i Surahammar med sightseeing för 25 öre. Vi körde så mycket vi orkade, utan synkad växellåda och utan servo, och ändå kunde inte alla åka med. Kvällen avslutades med en måltid hos Sura innan vi rullade tillbaka till Malmköping.
År 1976 togs de sista dubbeldäckarbussarna ur trafik i Stockholm. En av de sista bussarna, H45 SL 4545, skänktes till Museispårvägen. Någon dag för Kristi Himmelsfärds helgen skulle bussen köras ner till Malmköping. Nu var bussen 4,30m hög och vi var mycket oroliga att bussen inte skulle gå under broar och ledningar. Därför försågs min bil med ett plaströr som var 4,5 m högt. Jag skulle köra före och förvissa mig om att inga hinder förelåg. Sagt och gjort, bussen kördes från Söderhallen. När vi kom upp på Liljeholmsbron anropade föraren SL:s trafikledning och meddelade att buss 4545 lämnar Stockholm för gott och tackade för sig. När vi kom utanför SL:s radioområde började en göteborgare på bussen att berätta historier via radion till mig i förbilen. Men kompis som han var stängde han av radion när han kom till poängen i historien. Hur det gick med plaströret? Tänk er själv att köra med ett plaströr i 50 km/tim, det stod inte upp i luften utan mera som en pilbåge. Ner med bussen kom vi, men det var inte sista gången bussen var i Stockholm. Gåvan reklamerades ganska omgående, för bl.a. byte av vinkelväxellåda. Sedan dess har bussen var många gånger på olika arrangemang i Stockholm.
Vi har gjort många sådana arrangemang, speciellt med dubbeldäckaren H45. En lördag och söndag körde vi för Stal Laval i Finspång. När vi var på väg upp till fabriken på näst sista turen börjar bussen bli slö men framförallt rök det betänkligt i motorrummet. Vi stannade då naturligtvis omgående och utrymde bussen. Vi konstaterade då att ett spridarrör hade gått sönder och det som rök var dieselånga. In till Norrköping och där fick vi hos en bärgningsfirma tag på reservspridarör. Monterade detta under kvällen och bussen var åter i trafik på söndag morgon.
En annan bussepisod var på en vardagsvecka, när vi hade utfärd i Stockholm med Metropolen H34. Vi körde på gamla Metropollinjer i staden. Ett uppskattat nöje var att med vänsterbussen stanna vid busshållplatserna och se resenärerna leta efter dörren. Att bussen hade fel färg, annan skyltning och inga dörrar på denna sida märkte inte stressade Stockholmare. När utfärden var slut upptäcktes att bromsen låg på ett av bakhjulen. Vad göra, vi konstaterade att en medlem hade jouren i vagnhallen i AGA. Snabbt dit loss med hjulen och smörjning av bromsoken. Så var det dags för hemresa till Malmköping. Klockan var nu två på natten och för att hålla oss vakna placerades våra resenärer i bussen samt medföljande taxibil. När vi hade passerat Liljeholmsbron sov samtliga resenärer, i bussen längs bak på bänken ovanför motorn. I Södertälje stannade vi och tog lite luft och pratade en stund, våra resenärer som skulle hållas oss vakna sov för fullt. När vi kom till Malmköping klockan 4 på natten hade vi fullt upp att väcka resenärerna, det är en stor konst att kunna sova ovanför motorn på en landsvägskörande Metropol.
Slutord